Tänk hur livet kan förändras - både snabbt och lustigt ....
Så här tänker jag....
Jag har under hela mitt liv haft det jobbigt med min mamma ....
Aldrig blivit sedd och accepterad som den jag ÄR ....
Har förnekad mig själv och den jag är - hela tiden ....
Har t o m låtit andra vara stöddiga mot mig osv ....
Spelar ju ingen roll hur JAG blir behandlad - trodde jag ....
Och jag har hela tiden funderat och undrat över, när mamma och jag skulle trivas tillsammans - kunna umgås och ty oss till varandra osv ....
Jag har hela tiden undrat hur sjutton JAG skulle kunna hjälpa henne med värme i hjärtat?
Hur JAG skulle ha något att ge, när jag haft det som jag haft det ....
Och så förändras livet - bara så här - bara helt plötsligt ....
Min mamma cyklade ju helt plötsligt omkull för några veckor sedan -
och föll så illa så att bäckenbenet fick sig en knäckning :(
Efter turerna jag skrev om i tidigare inlägg, med röntgen och starka värktabletter - en bara sååå jobbig natt - och så hamnar vi på akuten i Söderhamn - och där tittar hon på mig med oroliga och ledsna ögon ....
Undrar om jag inte kan följa med till Hudik - hon verkar vara orolig o rädd.
Jag svarar henne - att tyvärr så går inte det pga olika anledningar osv ....
Men jag bara känner en helt ny känsla - helt ofattbart :)
Hur sjutton skulle jag kunna vara bitter och förgrymmad på den här lilla mamman, som har så ont och kämpigt - som bara är så orolig och inte fattar dom snabba svängarna i allt som händer och sker :O
Nä, det kan jag inte längre - går bara inte :O
Inte kan jag vara arg och besviken på den här lilla mamman längre :)
Hon behöver mig nu - och jag är redo att finnas för henne :)
Livet har sina krokiga och brokiga vägar - och mina har varit jättekrokiga, ska ni veta :)
Så nu sitter jag här - och oroar mig för min lilla mamma - och känner en helt ny känsla inför henne - som jag aldrig har känt tidigare :O :)
Känns faktiskt ganska så bra - men ovant är det ju förstås fortfarande :)
Tänk så livet kan förändras :)
Var rädd om era nära, medan dom finns kvar här ....
Livet är för kort att vara stolta eller bittra o sårade .....
Tala om för era nära att dom betyder mycket - att ni finns för dom ....
En dag kanske det är "too late" (försent) ....
Visa kärlek och omtanke när ni kan ....
Borsta håret på din lilla mamma
Lägg på henne en sjal
Ring henne - trots att hon undrar varför du ringer stup i kvarten
Finns till så mycket det går - trots att ni inte bor nära
Var rädda om varandra
Varm kraam
:D
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra att ni fått kontakt nu. Bättre sent än aldrig... Visst ska man finnas till och hjälpa sina nära och kära så mycket man orkar och hinner! Samtidigt ska man inte köra slut på sig själv för det drabbar alla inblandade i slutändan. Viktigt att även ta hand om sig själv och sitt mående för annars orkar man inte! Att kunna vara "självisk" och låta även andra ta del i det jobbiga som närstående drabbas av och inte försöka vara FÖR "duktig"! Men du har helt rätt i att man ska tänka på sina nära så länge dom finns - för ingen av oss vet hur länge någon finns kvar här på jorden! Önskar dig krafter - både fysiskt och psykisk - att göra det du orkar men även att våga säga NEJ så du inte tröttar ut dig! KRAM från oss alla på Gränsen
SvaraRaderaTackar varmt för din omtanke, så att även JAG håller mig kvar här :)
RaderaMen, känslan av kontakt mellan mamma och mig, känns så ovant o varmt just nu :)
Hoppas det håller i sig :)
Nu börjar det nog bli mera struktur - men jag är ju som en "igel" när det gäller hur dom tänker där på tillfälliga hemmet.
Ska nog iväg o köpa några bra frön som sätter fart på mammas mage, innan dom börjar med lavemang och så'nt elände.
Då är det kört .... tjatar även om att katetern måste tränas bort, så att hon inte får den kvar!! ....
Dom tycker nog att jag är "jobbig", tror du inte :)
Att säga NEEEJ!! gör jag nu, bara så jätteskönt, befriande o stärkande :)
Tack för stöd o värme, kraamis :)
:D